Blues...

Hade en jobbig dag igår. Fick panik över att vara så sysslolös i en så stor kropp i en så liten stad. Va fan ska man göra i den här skitstan?! Är det rätt att låta barn växa upp här? Det finns INGA jobb, INGENTING att göra. Åh! Det är så synd om mig och mina framtida barn. Eller.. kanske snarare om mig. Barnen behöver inte märka av det bristande utbudet av jobb (eller jo, om inte mamma får något efter avlagd examen) , muséum, biografer, caféer, restauranger, pubar och annat än på många, många år. De behöver nog inte lida. De får istället bo i hus i en säker liten småstad. Men JAG då? Hur ska JAG överleva?

Det värsta är att jag ser ingen lösning på problemet. Flytta till Stockholm och bo lägenhet i Flemingsberg? Nej tack. Liknande situation i Göteborg? Ännu mer nej tack. Dra upp familjen (läs: Katten) med rötterna (han trivs alldeles utmärkt här) för att JAG inte får nog mycket kulturellt utbud här? Nja, jag vet inte.. Tänk stressen i att hela tiden gå runt och vara nervös för att han inte trivs. Åh vilken outhärdlig "peppare" jag skulle vara. Hela tiden lyfta fram den nya stadens goooda sidor och mörka och ignorera de dåliga. Jag har gjort det förut. Då gällde det till en bästis och angående en pojkvän. Det lurade ingen och var väldigt dränerande.

Det blir säkert bättre när bebis kommer. Och hur som helst kan vi inte flytta någonstans innan skolan är klar 2014. Men känner jag såhär då - då får vi fan dra! Eller? Jo.. Kanske i alla fall.